Minor Field Studies i Uganda: kirurgi, lärdomar och minnen för livet
När läkarstudenterna Emma och Lisa från Sverige reste till Uganda för sitt Minor Field Studies-projekt väntade en tid fylld av möten, lärdomar och minnen de aldrig kommer att glömma. De två, som båda delar en stark passion för kirurgi, blev en del av en större studie om barnkirurgi. För dem handlade det inte bara om att samla in data, utan också om att förstå ett nytt vårdsystem, navigera i en annan kultur och växa i sin roll som framtida läkare.
Vårt projekt och varför vi valde det
Vi genomförde vårt MFS-projekt i Uganda tillsammans med en forskningsgrupp som gjort en randomiserad kontrollerad studie. Studien jämförde postoperativa komplikationer hos barn efter ljumskbråckskirurgi – operationer utförda antingen av en kirurg eller av en legitimerad läkare utan kirurgisk specialistutbildning. Det här arbetssättet kallas task sharing och används i stor utsträckning i Uganda och många andra länder i regionen.
Vi hjälpte till att samla in data för hela projektet. Lisa skrev om korttidskomplikationer vid tvåveckorsuppföljningen, till exempel infektioner, hematom och serom. Emma fokuserade på långtidsutfall ett år efter operationen, med särskilt fokus på recidiv, smärta och patientnöjdhet.
Kirurgi har länge varit vår gemensamma passion och något vi vill specialisera oss inom. Emma hade redan erfarenhet från tidigare projekt i Ghana, Tanzania och Kenya och visste att hon ville genomföra sitt examensarbete i ett låginkomstland med tydlig global hälsofokus. När hon fick höra om projektet i Uganda kändes det som om det var skräddarsytt för henne. Lisa hoppade på projektet lite senare när handledaren frågade om någon annan student ville följa med. Det kändes givet att vi skulle åka tillsammans – och oj vad bra det blev!
Utmaningar på vägen
Att möta vården i Uganda innebar att ställas inför situationer som fick oss att reflektera över både strukturella och kulturella skillnader. Det var svårt att bevittna hur fattigdom påverkar människors liv. Patienter reste i dagar för att få tillgång till vård och övernattade utanför sjukhuset i väntan på att läkaren skulle ha tid. Personalen arbetade i små rum med enkel utrustning, men deras förmåga att använda det som fanns till hands var imponerande.
En stor utmaning var språkbarriären. Eftersom vi inte talade Ateso eller något av de andra lokala språken var vi beroende av att en läkare översatte. Även med skriftlig information kunde viktig information gå förlorad. Patienter kunde höra av sig med frågor som om det var okej att sonen åt bröd eller när han fick bada.
Vi märkte också att läkar-patientrelationen såg annorlunda ut. I Uganda förväntas patienten följa läkarens beslut utan större ifrågasättande. Det var ibland svårt att förstå och acceptera denna skillnad, men vi insåg att det här är ett arbetssätt som fungerar bra i Uganda, där hälso-litteraciteten är lägre och förtroendet för läkaren är stort.
Våra starkaste minnen
För Emma kom det starkaste minnet redan under de första veckorna på kirurgicampen. Efter en lång dag med över 25 operationer gick hon ner till sjukhuskorridoren och möttes av ett hav av patienter. “Jag blev överväldigad, men plötsligt började alla hjälpa till. Någon ropade upp namn åt mig när jag uttalade fel, andra såg till att patienterna hittade fram. Det var ett fint minne som verkligen visar hur snälla och hjälpsamma den ugandiska befolkningen är.”
Lisa minns särskilt ett tillfälle i det lilla pre- och postoperationsrummet. Där, mitt bland syrgastuber, britsar, barn och deras föräldrar, blev det en eftermiddag tid att småprata med en anestesiolog och en pappa som väntade med sitt barn. “Vi bad att få lära oss lite Ateso, och snart skrattade vi alla medan vi försökte hälsa och räkna till fem. Varje gång jag såg pappan därefter hälsade vi på Ateso och skrattade tillsammans. Det visar hur små saker, som ett språk, kan ena människor.”
Tankar om framtiden
Även om vi ännu inte har analyserat alla data hoppas vi att våra resultat kan bidra till en större förståelse för hur task sharing kan användas inom kirurgi i Uganda. Om det kan göras på ett säkert sätt skulle det kunna öka tillgången till vård i ett land där kirurger är få och resurserna begränsade.
Men för oss handlar det också om något mer. Vi åkte till Uganda för att samla data – men vi kom hem med erfarenheter som har format oss både som människor och som blivande läkare. Det här är minnen vi bär med oss resten av livet.